Minnesboken

Till minnet av Ingvar Klang

”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna” Ja, så är det och den resan är som oftast kantad av vemod, men också av glädje. När en gammal vän gått bort grumlas dock glädjen av bestörtning och sorg. Detta är fallet nu.

Jag hade förmånen att lära känna dig Ingvar hösten 1969, då jag som nyutnämnd fänrik hade fått transport från Älvsborgs till Värmlands regemente. Du och jag skulle under åren ha mycket med varandra att göra, vi hade inte alltid samma uppfattning, men våra diskussioner fördes alltid med ömsesidig respekt och ofta med glimten i ögat.

Du hade en stark personlighet, Ingvar, du var en envis och målinriktad chef och du var begåvad med föredömliga ledaregenskaper. Du krävde mycket av dina underställda, men ännu mer av dig själv!

Vila i frid!

Ingvar och jag

Ingvar och jag var aldrig bästa vänner. Vi hade våra dispyter och verbala duster på dåvarande officersmässen på sjuttiotalet. Det kunde handla om allt möjligt, från världspolitik till hur soldater skulle utbildas. Precis som vi alla andra hade Ingvar sina sidor och jag kommer ihåg hur Lennart Ohlsson och jag gnabbades med honom när han höll sina ibland utdragna tal på middagarna på mässen.

Trots vissa resonemangsmotsättningar har jag dock alltid högaktat Ingvar. Detta på grund av att han var målinriktad, tydlig, driven och företagsam. Han vågade vid behov gå i motvind när andra vände och han drev igenom det han föresatt sig. Han gjorde sig också en karriär och jag trivdes som biträdande brigadläkare under åttiotalet då Ingvar var brigadchef och jag var beredd att gå i krig med honom om det var nödvändigt. Respekt är väl ett passande ord för min relation till Ingvar. Under senare år har vi haft trevliga resonemang om tillståndet i världen de gånger vi setts.

Allt detta nämnde jag för Ingvar när jag såg honom på sjukhuset några dagar innan han gick bort. Det är ju samtidigt märkligt att vi har så svårt att uttrycka vår högaktning för varandra i det vanliga livet. Det ska jag i Ingvars namn göra bättre i framtiden.

En tydlig stämma har lämnat oss och jag saknar den.

Per-Olof Michel

Ingvar

En sista hälsning från Anders ”Klöbba” Haster.

Till minne av Thomas Grunditz

En minnestext över Thomas Grunditz.

Björn Tomtlund

Till minne av Thomas Grunditz

Majoren Thomas Grunditz har avlidit den 25 juli 2011. En minnesstund kommer att hållas den 27 augusti kl 13.00 på Villa Rud. Svar om deltagande önskas till Fonus tel. 0550-14450 senast den 22 augusti. Som närmast anhörig står sonen Rickard samt Thomas båda bröder Staffan och Mårten med familjer.

Vila i frid Thomas.

Kamraterna från Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden.

Lars Erik Gryth har avlidit

Majoren Lars Erik Gryth avled hastigt tidigare i veckan. Lars-Erik började sin bana på I2, gick Försvarets läroverk och Karlberg 1974-75. Förutom obligatoriska utbildningar blev han regementet trogen fram till sin pension och regementets nedläggning 2000-07-01.

Lars-Erik tjänstgjorde i huvudsak vid hemvärns-och frivilligavdelningen sedermera fogruppavdelningen och var bl a fogruppchef och stf avdelningschef under 90-talet.

Efter sin pensionering blev Lars-Erik frivillig i hemvärnet som stabschef och stabsmedlem i Värmlands västra hemvärnsbataljon. Han var styrelseordförande och vice förbundsordförande för Försvarsutbildarna i Värmland.

Lars-Erik blev 65 år.

Vila i frid.

Kamraterna från Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden

Lars Erik Gryth begravdes den 23 september i Stora Kils Kyrka klockan 11:00.

Lennart Florell avled hastigt veckan före midsommar

Lennart Florell, löjtnant och Värmlandsinfanterist, avled hastigt under veckan före midsommar. Lennart begravdes lördagen den 17 juli klockan 10:00 i Korsets kapell på Ruds kyrkogård.

Vi minns Lennart som en kunnig och kompentent sjukvårdsinstruktör. Alltid fanns en historia eller anekdot på lager, kanske inte alltid ”situationsanpassade” men alltid med glimten i ögat.Lennart eller ”Frasse” som vi även känner honom var även en mycket skicklig trumslagare.

Flytten av regementet från Karlstad till Kristinehamn påverkade kanske Lennart mer än de flesta av oss, han kallade ofta regementet på Kasernhöjden för sitt första hem. Saknaden av det ”gamla” regementet i Karlstad gjorde att åren i Kristinehamn, till skillnad från de på Kasernhöjden, inte alltid var fyllda av glädje och tillfredsställelse med arbetet.

Vila i frid Lennart.

Kamraterna från Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden

Dan Snell, Öv 1:a graden

Dan Snell, överste av 1. graden och chef för Värmlands regemente avled den 20 november 2008.

Dan Snell föddes i finsktalande Tornedalen 1941 mitt under brinnande krig. Hans uppväxt kom att präglas av efterkrigstidens kärva situation i Övre Norrland och närheten till det sargade Finland. Därför kom hans val av yrkesbana som officer inte som någon överraskning. Han blev 1965 officer vid Bodens Artilleriregemente.

Under sin tjänstgöring blev han tidigt generalstabsofficer och redan 1985 överste och chef för Norrlands Artilleriregemente i Östersund. 1989 utnämndes han till överste av 1. graden och chef för Värmlands regemente och försvarsområdesbefälhavare för Värmlands försvarsområde samt 1995 till försvarsområdesbefälhavare för Kalmar försvarsområde.

Under sin långa tjänstgöring som förbandschef kom hans erfarenhet från den finska krigsmakten, arbetet med central planering i det militära högkvarteret, Försvarets materielverk och försvarsindustrin att prägla hans ledarskap. Det var ett ledarskap som byggde på begrepp som affärsmässighet, delegering, progressivitet, nytänkande, okonventionella lösningar, information och medinflytande. Dan Snells saklighet, måttfullhet och uthållighet i förening med lyhördhet gav hans arbete framgång och befäste förtroendet för såväl förbandet som chefen personligen.

I Värmland kom Dan Snell genom sitt personliga intresse och engagemang för regementets personal och genom sin bokstavliga närvaro i alla sammanhang att skapa en nära kontakt med sina medarbetare. En för värmländska öron ovanligt kärv dialekt och en viss sparsamhet med orden profilerade också på ett positivt sätt Dan Snell. Att han blev så uppskattad berodde emellertid inte bara på att han fungerade bra som chef utan i hög grad på människan Dan Snells sätt att vara. Han ”gick hem”, inte bara på regementet utan också bland de frivilliga och i samhället runt omkring.

Dan Snells tid som chef för Värmlands regemente kom även att präglas av kampen för att bibehålla ett regemente i Värmland. Han kämpade med stor iver för Värmlands bästa. Trots påfrestningarna för Värmland, regementet, dess personal och bygden i övrigt kommer dessa år med tiden att ihågkommas på ett mycket positivt sätt. Förtjänsten är i hög grad Dan Snells.

Även under sin tid som försvarsområdesbefälhavare i Kalmar kom han att bli en uppskattad chef med många goda relationer i den småländska bygden.

Efter tiden i Kalmar återvände Dan Snell till Värmland och utvecklade tillsammans med Handelskammaren i Värmland gränssamarbetet med Norge. Han drev även med framgång frågan om ett nationellt brigadmuseum i Värmland och blev också hedersordförande i styrelsen för museet. Tyvärr fick han inte uppleva dess invigning.

Värmland och dess befolkning kom att stå högt på Dans och hustrun Barbros lista, trots att de på senare tid bosatt sig i Karlsborg. Vi kamrater som arbetat och levt tillsammans med Dan Snell har fått uppleva en fantastisk tid tillsammans med en karismatisk ledare. Vi har också haft förmånen att ta del av hans och hans hustru Barbros gästfrihet i ett otvunget och härligt kamratskap. Vi vet att Dan för bara några veckor sedan räknade med att kunna delta i vårt årliga Lillejulfirande, och han såg verkligen såg fram mot att träffas. Så blev det inte.

Må vi en gång mötas i krigarnas Valhall.

För kamraterna vid Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden

Ingvar S Klang
Chef för Wermlandsbrigaden 1988 -1993

Vila i frid Dennis

Min sista hälsning och deltagande i sorgen efter Dennis Andersson. Tiden vi arbetade tillsammans på Nordmarks kompani 90-91 kommer alltid att förbli oförglömlig.

Johan Eriksson

Dennis Andersson har lämnat oss

Dennis avled natten mellan den 15 och 16 april 2008

Dennis begravdes Fredagen den 9 maj kl 11.00 i Västerstrands kyrkan. Fanan på plats genom Jan Hage och Bosse Nilsson för att hedra minnet av Dennis.

Dennis Andersson, kamrat, löjtnant och värmlandsinfanterist, är borta. Fram ur minnet träder först en ändlös rad av pjäsplatser, skjutfält, ArtÖ, e-skolor, SÖB, KFÖ, BMÖ. Ett oräkneligt antal pjäsplutoner, beväringar, ”ammän och lallare”, på fältvaneveckor, mobbplatser, Örnäs, Villingsberg, Älvdalen, Horssjön, Gustava, Närövningsfältet och naturligtvis Kasernhöjden- alltid Kasernhöjden. Och mitt i detta – Dennis, antingen drillande nyinryckta i pjästjänst grunder på Norra Fältet, eller stående sista dagen på en skjutvecka, mitt bland beväringen hållande humöret uppe med ännu en skröna. Det var här han bäst kom till sin rätt – för yrkesman och en stolt sådan var han. Sällan ”politiskt korrekt” i sina betraktelser men en inspirerad berättare där skämt, och faktiskt en hel del allvar, blandades. Regementet, den historiska traditionen och kamraterna var tryggheten.

Vi, hans kamrater från åren i Karlstad och Kristinehamn har alla våra minnen kvar från den tiden, men det finns också ett nu. Dennis var mitt i livet, familjefader med hustru Mona och tre barn och det är till dem som våra tankar nu går. Vila i frid Dennis,

Anders Oltorp