Värmlands regemente härstammar från de fänikor som sattes upp i Värmland och Dalsland i mitten av 1500-talet, däribland Långe Bengts fänika från 1551.
År 1617 organiserade hertig Karl Filip, bror till Gustav II Adolf, Södermanlands – Närke-Värmlands landsregemente och därmed var grunden lagd för det som vi i dag känner som Värmland regemente.
Landskapsregementenas historia kan dock börja skrivas först 1623 då Gustav II Adolf delade in infanteriet i 10 stora regementen. Regeringsformen från 1634 fastställde därefter landskapsregementenas indelning. Regementets förste chef var den skotske adelsmannen, Earl of Leaven, överste Alexander Leslie. Vid indelningen på Örebro slott den 9:e januari 1686 stadsfästes att Nerike skulle bestå av 3 kompanier och Värmland av 7 kompanier i detta gemensamma Nerike-Värmlands regemente.
År 1812, då den indelta armén kompletterades med beväringen, delades denna äldre regementsuppsättning och ett regemente med enbart värmlänningar sattes upp. Dagens Värmlands regemente var därmed bildat.
Värmlands regementes officerskårs historia är av naturliga skäl starkt bunden till regementets väl och ve. Antalet officerare vid regementet har varierat över tiden. Fram till 1634 gjordes inte någon större skillnad mellan över- och underbefäl. På överste Leslies tid utgjordes befälet vid ett kompani av kaptenen (chefen) vilken även kunde var en av regementets regementsofficerare (överstelöjtnanten eller majoren), en löjtnant, en fänrik, en fältväbel, en mönsterskrivare, en sergiant, en förare, en furerare, en rustmästare, 6 korpraler, 3 trumslagare och pipare, tillsammans 18 personer. I 1634 års regeringsform bestämdes att alla fullmakter för officerare skulle utfärdas ”af konungen i kansliet”. År 1656 var regementets styrka 1 369 ”gemehne Knechtar” och 260 över- och underbefäl fördelade på 9 kompanier.
Under de många krigen på 1600-talet var officerskåren en synnerligen brokig skara såväl till ålder som härkomst. En del ädlingar blev redan före 20 års ålder officerare och befordrades snabbt i graderna. Axel Sparre tjänstgjorde exempelvis tre år i Holland och blev kapten i svensk tjänst vid 23 års ålder. Två år senare överstelöjtnant vid Nerike-Värmlands regemente. Liksom idag var kombinationen utländsk tjänst och krigsbedrifter framgångsfaktorer för snabb befordran. Det var även vanligt att tjäna sig upp från soldat till officersbefordran. Exempelvis Lars Lindeberg blev fänrik 1663 vid 51 års ålder, löjtnant 1676, kapten året därpå och lämnade tjänsten först 1694 vid 82 års ålder. Nils Schör var 1654 underofficer vid regementet, blev fänrik 1675, 1689 kapten, dog av sår vid Narva 1701 och var då nära 70 år.
Efter Karl XI:s krig ”reformerades” en del äldre officerare och officerskåren föryngrades. Många ofrälse officerare erhöll adelskap. Under Karl XI tid började dock officerskåren fyllas med adelsmän i allt större grad. Karl XI införde det ständiga knekthållet vilket för officerarna innebar att de tilldelades bostad efter rang. Exempelvis fick överstelöjtnanten sig tilldelad gården Hammar med två hemman på Hammarö. Kaptenerna fick nöja sig med boställen om ett hemman. Ibland uppstod brist på boställen som vid Elfdals kompani och officerarna fick nöja sig med mindre gårdar.
Karl XII:s fälttåg innebar stora påfrestningar för regementet, officerskåren ej undantagen. Exempelvis omfördelades 17 officerare från andra regementen och 3 underofficerare befordrades till fänrikar omgående efter slaget vid Poltava för att möjliggöra en delvis nyuppsättning av Nerike-Värmlands regemente. Nyrekryterade officerare fick ta de stupade eller tillfångatagna officerarnas boställen i besittning men delade avlöningen med den tillfångatagne så länge denne var i livet.
Under 1700-talet var regementets officerskår i stort oförändrad till sin sammansättning och numerär. Regementsledningen utgjordes av en generallöjtnant med överstes indelning (lön), en överstelöjtnant, en major, en regementskvartersmästare och en regementsadjutant alla tillhörande regementsstaben. På kompanierna fanns 7 kaptener med olika indelning, 20 löjtnants- och fänriksindelningar, 16 löjtnanter och fänrikar hade underofficerslöner. Dessutom fanns 20 officerare på expektansstat (liknande dagens reservofficer), av dessa överfördes ett fåtal till ordinarie stat.
Stora vakanser och hög rörlighet blev dock en följd av de ständiga krigen. I perioden 1725 till 1756 hade förutom regementscheferna 54 officerare kommit in vid regementet. Av dessa var 42 adelsmän. Inga bestämmelser för officersbefordran fanns, utan valet gjordes av regementschefen som ingav förslag till kungl. maj:t. 1756 trädde något som kallades ackordsystemet i kraft. Systemet innebar att en innehavare av en statlig befattning kunde sälja sin befattning till sin efterträdare. Systemet gynnade naturligtvis de välbeställda men bidrog även till att officerskåren förblev förhållandevis ungdomlig. Sannolikt hade hela systemet med subjektiv befordran och ackordsystemet negativ inverkan på officerskårens sammanhållning och gemenskap.
Delningen av Närke-Värmlands regemente 1812 i kombination med att lugna tider nu stundade samt att ackordsystemet upphörde fick till följd att benägenheten att gå i tidig pension minskade. Officerskårens medelålder ökade efterhand och kåren blev ”gammal” då en ny pensionslag beslutades under 1880-talet.
Officerarna vid det nu fristående Värmlands regemente har sedan 1812 med säkerhet förenats i någon form av förening – ”officerskår”. Värmlands regemente använde Trossnäs fält som sin lägerplats mellan åren 1834-1913, då de flyttade in till nybyggda kaserner i Karlstad.
Tiden på Trossnäs präglades givetvis av övningar och det årliga regementsmötet. Avsaknaden av de tidigare normalt förekommande krigen innebar att officerskåren nu kunde ägna sig åt andra aktiviteter än de rent krigiska. Av fotosamlingen att döma så är det nu som dagens officerskår började finna sina former, byggd på sammanhållning och sociala aktiviteter. Livet på Trossnäs för en officer var fyllt av gemenskap i glada vänner lag, krigets krav blev snabbt allt mer avlägsna. Genom tillkomst och förvaltning av olika kassor, donationer och avgifter har officerskåren sedan dess förfogat över ekonomiska resurser. Av störst betydelse är den ”Enskilda kassan”. Kassan är säkerligen äldre men dess räkenskaper har inte kunnat återfinnas före 1811. Kassan bestred alla möjliga utgifter som inte erhölls via statens anslag. 1812 delades kassans behållning, 2 214 rdr banko (ca 250 000 kronor i dagens penningvärde), lika mellan Närkes och Värmlands regementen.
Kassan användes till att bekosta resor inom regementes område, soldaters begravningar, ”en del kostnader under möten”, kostnader för musiken etc. etc. Kapitalet utlånades även i små poster till officerare och underofficerare vid regementet. Kassan bekostade även uppbyggnad av marketenteri och salubodar för brännvinsförsäljning mm. Genom skicklig förvaltning var kassans behållning ca 50 000 kronor år 1903 (2 652 586 kronor i dagens penningvärde). 1840 beslutade officerskåren att kassan ”inte fingo upplösas eller att dess kapital minskas till under 16 666 rdr banko samt att kassans tillgångar skulle användas att i ekonomiskt hänseende uppehålla regementets heder och anseende”. Enskilda kassan har alltsedan dess förvaltats väl av regementes chefer med stöd av en kassadirektion och använts till avsett ändamål. Bland annat kan nämnas att officerskåren vid regementets nedläggning 2000 genomförde en resa till Skottland finansierad av kassan. ”Cirkeln slöts” då officerskåren besökte klanen Leslie´s familjegods.
Genom åren har officerskårens verksamheter och uppgifter anpassats till samhällets och försvarets utveckling. Men alltjämt, trots regementets indragning år 2000 löser officerskåren sin huvuduppgift att upprätthålla Värmlands regementes heder och anseende. Exempelvis hedrades stupade kamrater i Poltava på 300 årsdagen av slaget med kransnedläggning på den plats där Värmlands regemente i det närmaste utplånades den 27 juni 1709.
Intressant är att den befälsordning som infördes 1982 då Försvarsmaktens olika befälskategorier sammanslogs till en kategori och allt stamanställt befäl benämndes yrkesofficer liknade den befälsordning som gällde på Alexander Leslies tid då någon större skillnad på över- och underbefäl inte gjordes. Enligt omarbetade stadgar från 2002 äger samtliga aktiva och f.d. yrkesofficerare som en gång tillhört Värmlands regemente eller Värmlandsbrigaden rätten att vara medlem i Värmlands regementes officerskår.
/Björn Tomtlund
Vill du läsa mer om hur det gick till när Värmlands regemente flyttade till Kasernhöjden?