Ingvar Klang f. 1943 d. 2017

Värmlandsinfanteristen, vår kamrat Ingvar Klang, avled den 19 augusti 2017 i en ålder av 73 år. Ingvar Klang avlade officersexamen 1966 och utnämndes till fänrik vid Värmlands regemente den 2 september samma år. Under inledningen av sin karriär tjänstgjorde Ingvar vid regementet som chef för olika plutoner och avdelningar, bland andra som chef för stabsskolan på 2.kompaniet. Tidigt beslutade sig Ingvar för att göra karriär och genomförde Militärhögskolans högre stabskurs. Därefter följde ett antal år på olika befattningar i Högkvarteret. Ingvar var Värmlandsinfanterist i själ och hjärta vilket gjorde att han sökte sig tillbaka till regementet först som kompanichef och senare efter befordran till överstelöjtnant som GU- bataljonschef. Ingvar Klang befordrades till överste och chef för Värmlandsbrigaden 1988. Därmed uppfylldes ett av Ingvars viktigaste mål här i livet. Som nyutnämnd brigadchef lät Ingvar tillverka en brigadfana utan att invänta heraldikernas synpunkter på dess utformning, vilket var kännetecknande för hans förmåga att fatta beslut. Ingvars stående order till sina DUC var enkel ”om du inte vet vad du ska göra – anfall!”.
En av Ingvars många betydelsefulla insatser var att verka för att brigaderna skulle kaderorganiseras och att brigadchefen skulle få det totala ansvaret för brigadens utveckling. Ett ansvar som skulle omfatta hela brigadens utbildning, rekrytering och utbildning av all personal, materielens krigsduglighet i mobiliseringsförråden samt ett totalansvar för ekonomin, en naturlig utveckling för att skärpa krigsdugligheten och beredskapen. Om kaderorganiseringens nödvändighet råder delade meningar men den understöddes med full kraft av Ingvar och infördes 1994 efter beslut av dåvarande arméchefen Åke Sagrén.
Ingvar Klang var en mycket närvarande och kraftfull person och alla vi som tjänstgjort tillsammans med honom har personliga upplevelser och minnen av en officer som tillämpade ett tydligt ledarskap. Ibland kanske lite väl tydligt? Behöver bara nämna företeelser som ”Styrka blixten” som gav upphov till otaliga skrönor och förstärkningen av Karolinens bevakning i samband med Kuwaitkriget som innebar att inte ens de som arbetade i byggnaden kom in.
Brigadchefen Ingvar Klang som vi minns honom
Mitt första minne av Ingvar är från en bataljonsövning hösten 1971. Som värnpliktig plutonchef blev jag lätt påkörd av en 9033 i backen vid Marieberg, med adjutanten på andra bataljonen Ingvar Klang i framsätet. Ingvar öppnade fönstret och vrålade ”Hur gick det” med sedvanlig röststyrka! Jag svarade tufft att det krävs mer än så för att skada en plutonchef. Ingen kunde väl då ana att vi båda skulle bli chefer för Värmlandsbrigaden!
Det går inte att teckna minnet av Ingvar utan att komma in på våra lillejular. Självklart är en officer med Ingvars personlighet och tydliga närvaro tacksam att personifiera. Det var inte alltid som kvällens skådespel föll i god jord men att inte blivit omnämnd skulle varit värre, det senare skulle nog uppfattats som en förolämpning.
Efter sin pensionering från det militära livet ägnade sig Ingvar med full energi åt ett stort antal aktiviteter. Ingvar var en av initiativtagarna till bildandet av föreningen bakom Brigadmuseum och var dess ordförande under museets uppbyggnadsfas. Jag hade förmånen att tillsammans med Ingvar och ett stort antal medarbetare, såväl civila som officerare, leda arbetet med uppbyggnaden av Brigadmuseum. I sammanhanget var Ingvars nätverk av stor betydelse för att de avgörande politiska besluten kunde fattas.
Ingvar hade mer att ge när han drabbades av sjukdomen som sakta men säkert tog krafterna från honom och som ledde till en alltför tidig bortgång. Vi har förlorat en kamrat och Värmlandsinfanterist som vi alla har bestående minnen av och som förblir levande i våra sinnen.
Tack Ingvar!
För kamraterna i Värmlands regementes officerskår
Björn Tomtlund

Den 4 juni 1968 klev Ingvar in i mitt liv i rollen som en kraftfull och dynamisk plutonchef för ett trettiotal nyinryckta befälselever vid Värmlands regemente. Vi uppskattade honom mycket och Ingvars ledarskap betydde mycket för att jag skulle välja den militära yrkesbanan. Under årens lopp umgicks vi mycket både privat och i tjänsten. Höjdpunkten var att få tjänstgöra som brigadskyttebataljonschef med Ingvar som brigadchef. Vilken underbar tid! Ingvar kunde verkligen konsten att ”sätta sin prägel”på det mesta. Ingvars, magnifika ledarskap och ibland egensinniga personlighet skulle väl platsa som underlag till en nutida”Gösta Berlings saga”. Ingen som träffat Ingvar, även om det var för ett kort ögonblick, kan ha glömt honom. För oss kamrater kommer han att fortleva och historierna om honom kommer bara att bli bättre och bättre. Ingvar lyckades med det som få lyckas med att även utanför den närmaste familjekretsen betyda mycket för många olika enskilda personer såväl som många oilka gemenskaper.

När han nu klättrar upp för stegen till Sankte Per behöver han ej buga sig av skam, utan kan med stolthet, iklädd fältuniform, hjälm, snus och pistol träda in i lokalen för att träffa de andra gamla kämparna, som Sir Henry, Alf Wiman, Sven Björheden, bröderna Fagerstöm, Thomas Grunditz med flera. Gurkaspelet kommer att pågå för fullt, lierburken är uppvärmd och fru Stakhe serverar pyttipannan medan den siste värnpliktige mässuppassaren Sven-Eric (sven-ingvars)Magnusson kommer med snapsbrickan! Ingvar, du kommer att välkomnas av det gamla gänget.

Ingvar, efter Din tid som brigadchef, skiljdes våra vägar, men på något sätt har Du alltid varit närvarande hos mig ända sedan den 4 juni 1968 klockan 1830, då Du första gången tog befälet över mig. Tack för det Ingvar!

Lennart Ohlsson

En stor krigare har lämnat oss.

Jag har många gånger sagt att är det någon som jag vill gå ut i krig är det med Ingvar Klang. Jag hade stort förtroende för honom som brigadchef, även om jag som hans brigadkvartermästere många gånger hade mer ”realistisk syn” men vi fungerade mycket bra ihop.

När jag blev kontaktad av Ingvar per telefon i Sarajevo 2015 om jag ville bli hans logistikchef i det nybildade Motor och Transportenheten Värmland var det ingen tvekan, att åter arbeta med Ingvar var ett nöje.

Tack för tiden tillsammans!

Thorbjörn Hagman

Idag går jag med en stor tomhet och saknad inombords. Det är till och med så att det känns svårt att skriva dessa rader, med hänsyn till att saknaden av Ingvar är så stor. Han har betytt väldigt mycket för mig som person och yrkesman. Förutom att Ingvar var min bataljons- och brigadchef under ca 10 års tid, var han även min konsultkollega under 14 år. Vi arbetade tillsammans med att utveckla och träna ledare och ledningsgrupper i ledning och ledarskap. Som Brigadchef uppskattade jag hans kraft, rakhet och tydlighet. Han kunde i vissa lägen bli starkt emotionell, men känslan jag hade hela tiden, var att han ville mitt bästa. Jag konfronterade honom vid flera tillfällen kring beslut som han fattat, som gällde mig, men som han inte förankrat med mig. Och varje gång jag konfronterade honom kring beslutet, bemötte han mig med respekt. Det var enkelt att ha honom som chef.

Vad det gäller samarbetet kring ledarträningen så började det genom att vi råkade stöta på varandra en dag för 14 år sedan, utanför Scandic i Karlstad. I mötet frågade vi varandra vad vi gjorde för tillfället. Vi beslutade att vi skulle träffas och se om vi kunde hitta samarbetspunkter och det kunde vi. Vårt samarbete varade ända till i lördags när Ingvar gick bort. Vårt sista uppdrag tillsammans pågår t o m fortfarande. Så sent som i måndags arbetade jag med en kund som vi tillsammans tränat under ett års tid.

När Ingvar berättade att hans behandling avslutats träffades vi. Det var ett för mig starkt möte, där vi tillsammans kunde prata igenom de 14 år vi arbetat tillsammans. Vi konstaterade att vi hade gjort många bra jobb tillsammans; aldrig hade vi varit ovänner, ofta hade vi skrattat och jag fick återigen möjlighet att berätta om den starka känsla jag fick och vad imponerad jag blev när han helt improviserat gick in och tog över en koncernledningsgrupp för att visa hur ett ledningsmöte borde genomföras.

I vårt sista möte berättade han även att han hade velat fullfölja två saker innan han skulle gå bort. Det ena var att fullfölja jobbet som vi hade tillsammans och det andra var att göra klart ett projekt som han hade inom Boltic. Den bild jag tar med mig av Ingvar är en god och omtänksam vän och en arbetskamrat med stort hjärta. En vän som jag kunnat luta mig mot och bolla saker med när jag haft funderingar kring jobbet och livet. Jag kommer att sakna honom mycket!

Tack för att du funnits i mitt liv Ingvar – vila i frid!

Lennart Hammarsten

”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna” Ja, så är det och den resan är som oftast kantad av vemod, men också av glädje. När en gammal vän gått bort grumlas dock glädjen av bestörtning och sorg. Detta är fallet nu.

Jag hade förmånen att lära känna dig Ingvar hösten 1969, då jag som nyutnämnd fänrik hade fått transport från Älvsborgs till Värmlands regemente. Du och jag skulle under åren ha mycket med varandra att göra, vi hade inte alltid samma uppfattning, men våra diskussioner fördes alltid med ömsesidig respekt och ofta med glimten i ögat.

Du hade en stark personlighet, Ingvar, du var en envis och målinriktad chef och du var begåvad med föredömliga ledaregenskaper. Du krävde mycket av dina underställda, men ännu mer av dig själv!

Vila i frid!

Ingvar och jag var aldrig bästa vänner. Vi hade våra dispyter och verbala duster på dåvarande officersmässen på sjuttiotalet. Det kunde handla om allt möjligt, från världspolitik till hur soldater skulle utbildas. Precis som vi alla andra hade Ingvar sina sidor och jag kommer ihåg hur Lennart Ohlsson och jag gnabbades med honom när han höll sina ibland utdragna tal på middagarna på mässen.

Trots vissa resonemangsmotsättningar har jag dock alltid högaktat Ingvar. Detta på grund av att han var målinriktad, tydlig, driven och företagsam. Han vågade vid behov gå i motvind när andra vände och han drev igenom det han föresatt sig. Han gjorde sig också en karriär och jag trivdes som biträdande brigadläkare under åttiotalet då Ingvar var brigadchef och jag var beredd att gå i krig med honom om det var nödvändigt. Respekt är väl ett passande ord för min relation till Ingvar. Under senare år har vi haft trevliga resonemang om tillståndet i världen de gånger vi setts.

Allt detta nämnde jag för Ingvar när jag såg honom på sjukhuset några dagar innan han gick bort. Det är ju samtidigt märkligt att vi har så svårt att uttrycka vår högaktning för varandra i det vanliga livet. Det ska jag i Ingvars namn göra bättre i framtiden.

En tydlig stämma har lämnat oss och jag saknar den.

Per-Olof Michel

En sista hälsning från Anders ”Klöbba” Haster.